Månadens profil April 2010 Susanne med Hedeforsens Affra

För att åter få vara en HEDEFORSARE så fick jag byta hund!

Vet inte riktigt hur jag ska börja, men jag har blivit tillfrågad flera gånger av Elisabeth om jag kan skriva om mig och mina hundar i Månadens Profil här på hemsidan.

Sagt och gjort…nu sitter jag här och skriver….ni vet inte vad ni ger er in på för jag älskar att skriva, det blir fort hela romaner så vi får väl se hur många av er som orkar läsa mina rader.

Jag bor tillsammans med min sambo Bengt som har Hedeforsens Bjuck och Hedeforsens Affra ( fast nu har vi gjort ett litet byte…jag kommer att köra Affra och Bengt har tagit över min Rapport´s Ipse för ett tag framöver.) Ni undrar säkert varför? Förklaringen följer nedan men först lite om min bakgrund.

Mitt hundägande började redan då jag var liten och bodde hemma. Mina föräldrar skaffade en Newfoundland som jag vid 12 års ålder efter mycket tjat fick ta över för att träna och tävla med. Jag började då i SBK-u/Kungälv. Jag tillhör fortfarande Kungälvs BK där jag är aktiv inom flera områden.

Familjens första Hedeforsare flyttade in hos oss 1978 och denna hund hette Hedeforsens Soleje, en mycket trevlig tik som lämnade två valpkullar efter sig. Tanken var att min pappa skulle träna och tävla henne. Det var så kontakten med Reino började. Mina föräldrar började umgås med Reinos familj, vi for iväg på utställningar och var med på korningar mm.

Då jag var 16 år så tjatade jag hål i huvudet på min stackars far att jag ville ha en riktig hund, en pigg hund, en alldeles egen hund och tillslut gav han med sig.

Jag blev en lycklig schäferägare till Hedeforsens Kedo, han var en trevlig och livlig hane men vad jag inte förstod var att en schäfer är en pigg ras i jämförelse med en newfoundland. Det slutade med att jag lyckades att skapa en så stor förväntan hos denna hund att han blev fullständigt hyperstressad ihop med mig. Jag kunde knappt gå ut med honom förrän han skrek, studsade runt och nästan inte var kontaktbar. Jag blev en stor STRESSFAKTOR för honom!

Jag lyckades i alla fall att bli uppflyttad ur appellklass med honom, men sedan funkade det inte längre, min pappa och jag bytte hundar, jag tävlade Soleje och han tävlade lite med Kedo.

Under sommarloven lyckades jag få sommarjobb på Securitas Hundsektion, där Reino var chef, Jag arbete både som hundskötare men fick även möjlighet att vara ute med dressörerna där jag lärde mig massor.

Jag hade hittat mitt drömyrke…att jobba med hundar!

Jag kommer så väl ihåg då jag satt inne hos min yrkesvägledare i skolan och förklarade för honom att jag minsann skulle jobba med hundar. Han bara tittade på mig och ruskade på huvudet, sedan sa han att det finns inga jobb där man kan jobba med hundar, skaffa dig en utbildning och ett riktigt jobb. Han fick mig att gå en ekonomisk utbildning och direkt efter jag slutat skolan så började jag jobba på Securitas Hundsektion som hundskötare. Sedan dess har jag jobbat med hundar på olika vis i stort sett hela mitt liv.

Under årens lopp har det flyttat in många Hedeforsare i vårt hem och jag har även haft förmånen att ha fått dresserat många av dom också eftersom jag arbetat under många år som dressör både för Maribo Hundskola, FHTE (Försvarets Hundtjänstenhet) m fl. Jag har utbildat både bevakningshundar till flygvapnet och militärpolisen samt minhundar, sökhundar och ledarhundar.

Jag har många roliga minnen från tiden jag arbetade med Reino ( där även Elisabeth var med ibland.)

Stoppad av polisen med ledarhund! Det är inte alla som blir det!

Detta glömmer jag aldrig. Jag tränade en ledarhund som skulle gå upp på sitt slutprov, jag körde mörklagt, vilket innebar att jag hade täckta glasögon så att jag inte kunde se något, men som säkerhet gick Elisabeth bakom mig ifall hunden skulle missa att stanna vid en kant .Så vi inte blev påkörda.

Denna dag gick jag alltså mörklagt i Göteborg vid centralen, när jag har gått hela ”stadsrutten” och är framme vid slutmålet tar jag av mig glasögonen, selar av hunden och hoppar in i bilen för att åka. Plötsligt dyker det upp en MC-polis jämte mig då jag ska köra. Jag vevar ner rutan, han tittar lite förskräckt på mig och frågar, ”Är du inte blind?” Nej, svarar jag. Jag bara tränar ledarhund. Han hade tydligen kört förbi mig då jag gått med ledarhund, käpp och glasögon. Herregud, ska detta blindstyre köra bil måste han tänkt. Klart att han lät förskräckt, men jag tyckte samtidigt att det var riktigt dråpligt.

Jag är lyckligt lottad som fått möjlighet att ha haft Sven Järverud som lärare. Han arbetade på Securitas Hundsektion och även på Maribo Hundskola som dressör och han var en av Sveriges duktigaste dressörer. Jag tror inte jag vet någon hund som han inte lyckades dressera till önskat resultat. Fast vägen dit ibland var krokig, så lyckades han, eftersom han var både envis och förstod sig på hundarnas beteenden. Han anpassade sig efter varje individ.

Reino har också lärt mig massor genom åren om hundars mentalitet. Så jag har haft TUR!

Jag hade en period en hanhund som hette Farraq´s Lille Hillbom ”Odo”, En hane på 43 kg, 67 cm i mankhöjd . Min pappa och Reino skulle eventuellt ha honom som avelshane om han blev bra.

Jag lyckades tävla honom och bli gk i högreklass spår. Men tyvärr hade han kraftig allergi mot människokvalster och blev aldrig bra så han fick avsluta sitt liv vid 4 års ålder.

Eftersom Odo var en stor hane, ville jag nu ha en liten hane…då flyttade Securitas Zerrac hem till mig. Han blev inte heller så liten, en hane på närmare 40 kg, en jättemysig hund som jag tävlade i appellklass spår med uppflyttning som resultat. Därefter tog Bengt över honom eftersom han nyligen hade fått avliva sin schäferhane pga riktigt dålig mentalitet.

Nu äntligen hade jag bestämt mig att jag skulle ha en liten nätt schäfertik och så kom lilla Ofelia tillbaka från en fodervärd. Då var jag såld…..hon följde med hem som ni förstår.

Hon blev snabbt min ögonsten. Hedeforsens Oppzie ”Ofelia” tävlade jag i Elitklass spår med och hon var också utbildad bevakningshund i flygvapnet. Vi lyckades kvalificera oss till Tjänstehunds-SM i Härnösand 1999 där vi placerade oss på 13:e plats av 30 ekipage.

Hon var ingen skönhet att se på och inte blev hon heller någon nätt schäfertik, men hon var en helt underbar hund att jobba med.

Därefter flyttade det in en perfekt tjänstehund…nämligen Hedeforsens Per-Fect ”Dacke”som jag kallade honom. Jag kunde ju inte gå runt och ropa Perfekt!trots att han verkligen gjorde skäl för sitt namn på många vis. Även han var en kanonbra hund men han hade en väldigt stor försvarslust som resulterade i att mina barn inte kunde ta in kompisar hemma. Man fick ha superkoll på honom i alla lägen. Han L-testades vid 15 månaders ålder med godkänt resultat.

Han fick bli väktarhund i Malmö och rensade rent i Rosengård,. Där skingrade sig folkmassorna när hans husse kom gående med honom.

Han var helt enkelt en PERFEKT tjänstehund!

Efter honom har jag haft lite otur med mina hundar. Jag tog över en labbe på 3,5 år som senare visade sig vara skottberörd. Skaffade en liten malletik som även hon hade stora problem med skott. Åska och nyår var ett helvete för henne. Vi lyckades i alla fall bli godkända i hkl spår trots att vi fick avstå platsliggning. Men tävla är inte allt, även om det är väldigt kul.

Viktigast av allt är faktiskt att hunden fungerar hemma i vardagen. Så tillslut efter mycket vånda och diskussioner så fick hon somna in.

Idag har jag som sagt en schäferhane från kennel Rapport. En trevlig hund som inte alltid vill samma sak som jag. Vi har i alla fall lyckats bli uppflyttade till högre klass spår, godkänd Försvarsmaktshund och även godkänt THJ-1 prov, han är utbildad sprängämneshund (Eftersom jag arbetade en period som sökhundsförare i skyddsklassad industri för Maribo AB, då hade jag även Hedeforsens Lissa som min arbetshund så passade jag på att utbilda honom också.)

Jag har arbetat mycket i motvind med denna hunden men även han är en underbar hund på många vis. Skulle aldrig byta bort honom om vi inte kan lösa det inom familjen.

Så för någon vecka sedan så föreslog Bengt hundbyte för ett tag framöver. Kanske vissa bitar som varit jobbigt med Ipse förändras med lite miljöombyte. Han har ju tagit över hundar från mig förut så det är inget konstigt med det och jag litar fullt och fast på Bengt.

Det hela började nämligen med att jag kände att motivationen för att träna och även tanken på att tävla med Ipse började att svikta. Man måste vara ärlig mot sig själv och framförallt mot sin hund. Funkar det inte hela vägen så får man väl pröva andra vägar…detta kan vara en lösning…vi får väl se! Så just nu är jag åter en Hedeforsare igen!

Avslutningsvis vill jag framföra att er styrka som uppfödare är att ni testar och röntgar alla era avkommor. Ni utvärderar ert avelsresultat. Ni hymlar inte när ni misslyckas med någon kull eller individ. Ni mörkar inget för hundägare som många andra uppfödare tyvärr gör.

De uppfödare som bara vill visa det som är värt att visas….då undrar jag hur seriös man är som uppfödare.

Detta med avel är inget enkelt, så ibland går det kanske inte som det var tänkt, men då måste man våga stå för den delen också och det tycker jag att ni gör.

Något som också är väldigt intressant är ju alla dessa hundar som placerats hos fodervärdar från er uppfödning och som sedan vid testbar ålder kommer till test. Många av dem har aldrig lekt med en trasa. En del fodervärdar har aldrig kampat med sin hund och ändå visar dessa hundar mycket goda föremålsbitar med bra jakt, bra gripande och fina kampegenskaper.De visar också bra nyfikenhet och avreaktioner.

De hundar som man fick tilldelat sig då jag jobbade som dressör var oftast orörda hundar, där fodervärden kanske hade bott i stan, den hade fått miljöträning, men inte så mycket mera och ändå fungerade dessa hundar ypperligt på en test. Då tycker jag att man lyckats med sin avel. Många av dessa hundar utbildades och levererades sedan som tjänstehundar inom olika kategorier. Detta var bara en liten tanke eftersom jag vet att Reino har mycket stora kunskaper inom just hundars mentalitet och själv är jag oerhört intresserad av detta med mentalt sunda hundar. Grunden för en bra hund- det är en god mentalitet.

Min mamma brukade alltid säga: Vi har hellre en ful hund som går att arbeta med än en snygg idiot som man inte kan göra något med. Det ligger lite sanning i det faktiskt.

Sådär ja…jag varnade er….det blev några rader…eller hur?

Tack och Hej! Leverpastej!/Susanne